lifededication

Den här bloggen är en anonym sådan, och jag hoppas att den kan förbli det. Som jag skrivit i min profilbeskrivning, så handlar den om min depression. Jag kanske ska gå rakt på sak och berätta lite mer.

Jag har alltså alltid haft problem med lågt självförtroende och ensamhetskänsla, redan i lågstadiet fick jag vredesutbrott och slogs, rymde, grät och skrek panikslaget. Såhär i efterhand inser jag hur lite detta uppmärksammades, och snarare viftades bort som "ännu en ouppfostrad unge".
Jag hade vänner, inga fullt ut närastående men jag var aldrig totalt utfryst. Trots detta blev jag mer och mer paranoid, uppfattade varje blick och viskning som ett hån och mitt självhat blev extremt. Jag började skada mig själv, till en början slå och riva mig själv och dunka huvudet i väggen tills jag blödde eller någon stoppade mig. Det gick vidare till att jag även skar mig, och allt självdestruktivt blev mitt beroende, min drog. Det var det enda jag hade att ta till när allting blev för tungt och jag inte kunde kontrollera mig längre. Då var jag tolv år gammal.
I sjuan gick depressionen mer och mer utför, jag förlorade all verklighetsuppfattning och kunde inte längre fokusera på någonting annat än ångesten.
Jag fick mina anfall i skolan, skrek på förbipasserande främlingar och panikgrät helt öppet. I min del av korridoren var väggarna, skåpen och golven alltid nerblodade. Jag skrek och skar upp min kropp framför alla, skrev panikslagna rop om hjälp i blod på väggarna.
Såhär i efterhand är det också någonting som chockerar mig, att ingenting faktiskt hände. Att mina egna lärare som kännt mig i år, att mina egna klasskamrater som jag växt upp med vände bort blicken. Några viskade och skrattade till och med.

Tids nog kände jag att det blev för mycket för mig, att jag hade förstört alla mina chanser till att må bättre bland de människor som såg ner på mig så pass mycket. Jag bytte till en skola där jag inte kände någon, där jag fick vänner till att börja med och allting såg ljusare ut.
Plötsligt var mitt sällskap uppskattat, plötsligt var jag inte den folk undvek eller baktalade utan en intressant, ny tjej i klassen. Självklart täckte jag alltid mina ärr, jag gjorde allt för att slippe bli sedd som jag blivit de senaste åren. Tyvär kan man inte bara börja om innan man faktiskt löst problemen, vilket jag upptäckte snart. Min paranoia kom tillbaka, mitt självförtroende dog helt och jag började skära mig värre än någonsin. Betygen gick åt helvete, vänskaper gick åt helvete. Jag  fick kontakt med psykolog efter psykolog, men kände inte att någon kunde hjälpa mig. Efter en incident i skolan när jag stal en skallpell från bildsalen och högg upp mig själv inför alla i korridoren, blev jag ett tag utskriven från skolan. När jag senare kom tillbaka hamnade jag i en specialklass för elever med särskilda behov, och ungefär i samma veva fick jag antidepressiva utskrivet från en psyk-läkare. Jag gick ut nian, skar mig lite mindre och började istället att tröstäta. Gick upp i vikt, och hade extrem ångest under sommaren 08 för att visa min kropp. När jag började gymnasiet (som jag bara av ren och skär tur kom in på) gick det lite bättre igen, jag slutade tröstäta ett tag och hade då inte skurit mig på ca en månad.
Dessvärre satt självhatet kvar och började växa igen, den här gången med fokus på min vikt. Jag slutade äta normalt, och tränade frenetiskt. Panikångest när jag såg i spegeln vilket jag löste med att skära mig. Därefter har väl depressionen gått till och från, bättre och sämre från dag till dag. 

I nuläget går jag på antidepressiv medicin och regelbundna psykologsamtal hos en fet gubbe som jag hatar. Jag är fortfarande underviktig, men har gått upp sen min värsta period. Upplever oftare och oftare känslan av hopplöshet, men jag ska inte börja skära mig igen. Det får jag inte, då är jag på ruta ett igen.