lifededication

Klockan är tjugo i ett på natten, kom just tillbaka från min promenad. Brände runt 150 kalorier, vilket kändes helt lugnt i och med att det är mer än en tredjedel av allt jag ätit idag. Nu vettefan.

Enligt matplanen ska jag inte äta mer än 500 kcal varje dag (normalt matintag är ca 1500 kcal). Klockan är halv nio på kvällen, och jag har käkat exakt 282 kcal. Hemmadag, så jag har såklart tränat framför tv:n hela dagen och kört lite magövningar till och från. Tänkte ta en promenad snart, bara tråkigt att göra det själv. Får väl ta med mobil och lyssna på musik på vägen, så går det nog bättre. Senast jag åt var runt sju, tvungen att tacka ja till en tunnbrödmacka av mamma, annars hade det ju blivit drama men nu har hon dragit igen efter 5 minuters pratstund här hemma. Bestämde att jag absolut inte ska äta igen på minst två timmar, dvs om en halvtimme får jag äta igen. Om jag inte är superhungrig så låter jag bli, känns som att det blir fallet. Ont i huvet som fan, jävla skitväder. Tur att det blir sol snart, annars knäcker jag fingrarna av någon i frustration.

Yes, vad har hänt? För några dagar sen hamnade jag på sjukhus efter ett litet psykotiskt utbrott hemma hos en kompis, fick lite klappar på huvudet av läkare och åka hem. Ny diagnos också, tydligen biopolär sjukdom typ 2, vadfan det nu är. Menmen, google är din vän...
Idag är en sådär fantastiskt förvirrande och groteskt äcklig dag när allting är skrämmande, och man bara vill kräkas ur sin egen hjärna och bli en tankelös, känslolös kropp utan poäng. Självmordstankarna är mer intensiva än någonsin, faktum är att jag är skiträdd att jag ska tappa greppet och genomföra det. Längtar efter att skära mig, vilket vore sinnessjukt puckat med tanke på hur mycket ansträngning som krävdes för att sluta. Längtar efter alkohol, inte heller någon bra idé med tanke på hur fast jag var för några år sen. Vet inte varför, men det enklaste sättet att begå självmord skulle enligt mig vara att svälta ihjäl. En smärta som jag känner igen och njuter av, och inte blir lika dramatisk (=irriterande i vägen för alla i min omgivning) som att skutta framför ett tåg eller hänga sig. Försökte förkara hur min hjärna funkar för min "bästa vän" igår, tror inte han förstod ens hälften. För övrigt vill han inte veta av mig, vilket i princip blev dödsstöten. Orkar inte skriva mer, får försöka sen.

Nu ska vi gnälla lite - JAAA!
Nej, det är ingen som tycker sånt är spännande men ibland måste man få det ur sig. Jag känner mig smällfet, inte bara känner utan SER det, och det är förjävligt. Mår illa.