lifededication

Klockan är tjugo i ett på natten, kom just tillbaka från min promenad. Brände runt 150 kalorier, vilket kändes helt lugnt i och med att det är mer än en tredjedel av allt jag ätit idag. Nu vettefan.

Enligt matplanen ska jag inte äta mer än 500 kcal varje dag (normalt matintag är ca 1500 kcal). Klockan är halv nio på kvällen, och jag har käkat exakt 282 kcal. Hemmadag, så jag har såklart tränat framför tv:n hela dagen och kört lite magövningar till och från. Tänkte ta en promenad snart, bara tråkigt att göra det själv. Får väl ta med mobil och lyssna på musik på vägen, så går det nog bättre. Senast jag åt var runt sju, tvungen att tacka ja till en tunnbrödmacka av mamma, annars hade det ju blivit drama men nu har hon dragit igen efter 5 minuters pratstund här hemma. Bestämde att jag absolut inte ska äta igen på minst två timmar, dvs om en halvtimme får jag äta igen. Om jag inte är superhungrig så låter jag bli, känns som att det blir fallet. Ont i huvet som fan, jävla skitväder. Tur att det blir sol snart, annars knäcker jag fingrarna av någon i frustration.

Yes, vad har hänt? För några dagar sen hamnade jag på sjukhus efter ett litet psykotiskt utbrott hemma hos en kompis, fick lite klappar på huvudet av läkare och åka hem. Ny diagnos också, tydligen biopolär sjukdom typ 2, vadfan det nu är. Menmen, google är din vän...
Idag är en sådär fantastiskt förvirrande och groteskt äcklig dag när allting är skrämmande, och man bara vill kräkas ur sin egen hjärna och bli en tankelös, känslolös kropp utan poäng. Självmordstankarna är mer intensiva än någonsin, faktum är att jag är skiträdd att jag ska tappa greppet och genomföra det. Längtar efter att skära mig, vilket vore sinnessjukt puckat med tanke på hur mycket ansträngning som krävdes för att sluta. Längtar efter alkohol, inte heller någon bra idé med tanke på hur fast jag var för några år sen. Vet inte varför, men det enklaste sättet att begå självmord skulle enligt mig vara att svälta ihjäl. En smärta som jag känner igen och njuter av, och inte blir lika dramatisk (=irriterande i vägen för alla i min omgivning) som att skutta framför ett tåg eller hänga sig. Försökte förkara hur min hjärna funkar för min "bästa vän" igår, tror inte han förstod ens hälften. För övrigt vill han inte veta av mig, vilket i princip blev dödsstöten. Orkar inte skriva mer, får försöka sen.

Nu ska vi gnälla lite - JAAA!
Nej, det är ingen som tycker sånt är spännande men ibland måste man få det ur sig. Jag känner mig smällfet, inte bara känner utan SER det, och det är förjävligt. Mår illa.

Den här bloggen är en anonym sådan, och jag hoppas att den kan förbli det. Som jag skrivit i min profilbeskrivning, så handlar den om min depression. Jag kanske ska gå rakt på sak och berätta lite mer.

Jag har alltså alltid haft problem med lågt självförtroende och ensamhetskänsla, redan i lågstadiet fick jag vredesutbrott och slogs, rymde, grät och skrek panikslaget. Såhär i efterhand inser jag hur lite detta uppmärksammades, och snarare viftades bort som "ännu en ouppfostrad unge".
Jag hade vänner, inga fullt ut närastående men jag var aldrig totalt utfryst. Trots detta blev jag mer och mer paranoid, uppfattade varje blick och viskning som ett hån och mitt självhat blev extremt. Jag började skada mig själv, till en början slå och riva mig själv och dunka huvudet i väggen tills jag blödde eller någon stoppade mig. Det gick vidare till att jag även skar mig, och allt självdestruktivt blev mitt beroende, min drog. Det var det enda jag hade att ta till när allting blev för tungt och jag inte kunde kontrollera mig längre. Då var jag tolv år gammal.
I sjuan gick depressionen mer och mer utför, jag förlorade all verklighetsuppfattning och kunde inte längre fokusera på någonting annat än ångesten.
Jag fick mina anfall i skolan, skrek på förbipasserande främlingar och panikgrät helt öppet. I min del av korridoren var väggarna, skåpen och golven alltid nerblodade. Jag skrek och skar upp min kropp framför alla, skrev panikslagna rop om hjälp i blod på väggarna.
Såhär i efterhand är det också någonting som chockerar mig, att ingenting faktiskt hände. Att mina egna lärare som kännt mig i år, att mina egna klasskamrater som jag växt upp med vände bort blicken. Några viskade och skrattade till och med.

Tids nog kände jag att det blev för mycket för mig, att jag hade förstört alla mina chanser till att må bättre bland de människor som såg ner på mig så pass mycket. Jag bytte till en skola där jag inte kände någon, där jag fick vänner till att börja med och allting såg ljusare ut.
Plötsligt var mitt sällskap uppskattat, plötsligt var jag inte den folk undvek eller baktalade utan en intressant, ny tjej i klassen. Självklart täckte jag alltid mina ärr, jag gjorde allt för att slippe bli sedd som jag blivit de senaste åren. Tyvär kan man inte bara börja om innan man faktiskt löst problemen, vilket jag upptäckte snart. Min paranoia kom tillbaka, mitt självförtroende dog helt och jag började skära mig värre än någonsin. Betygen gick åt helvete, vänskaper gick åt helvete. Jag  fick kontakt med psykolog efter psykolog, men kände inte att någon kunde hjälpa mig. Efter en incident i skolan när jag stal en skallpell från bildsalen och högg upp mig själv inför alla i korridoren, blev jag ett tag utskriven från skolan. När jag senare kom tillbaka hamnade jag i en specialklass för elever med särskilda behov, och ungefär i samma veva fick jag antidepressiva utskrivet från en psyk-läkare. Jag gick ut nian, skar mig lite mindre och började istället att tröstäta. Gick upp i vikt, och hade extrem ångest under sommaren 08 för att visa min kropp. När jag började gymnasiet (som jag bara av ren och skär tur kom in på) gick det lite bättre igen, jag slutade tröstäta ett tag och hade då inte skurit mig på ca en månad.
Dessvärre satt självhatet kvar och började växa igen, den här gången med fokus på min vikt. Jag slutade äta normalt, och tränade frenetiskt. Panikångest när jag såg i spegeln vilket jag löste med att skära mig. Därefter har väl depressionen gått till och från, bättre och sämre från dag till dag. 

I nuläget går jag på antidepressiv medicin och regelbundna psykologsamtal hos en fet gubbe som jag hatar. Jag är fortfarande underviktig, men har gått upp sen min värsta period. Upplever oftare och oftare känslan av hopplöshet, men jag ska inte börja skära mig igen. Det får jag inte, då är jag på ruta ett igen.