lifededication

Sitter och kollar på ett klipp ifrån Wasting away, en dokumentär om anorexia. Jag vet inte om min besatthet av att göra reasearch om ätstörningar är bra eller inte. Jag vet att jag har tendenser att noja över min vikt och det jag äter, men jag har ju faktiskt gått upp sen det var som värst. Det jobbiga är den jävla dubbelmoralen, hälften av mig vill bara leva sunt och må bra, medans den andra spyr av att se "fläsket" (som tydligen bara jag ser) välla över. Som jag tidigare nämnt lider jag av paranoia, och det gör att jag aldrig tror fullt ut på när någon kallar mig smal, eller till och med mager. Ni vet reklamen, en småfyllig tjej står i spegeln och har ångest, kameran zoomar ut och det är ett benrangel som bara förvränger verkligheten. Är det jag? Eller ska jag bara skämmas för att jag ens tror det? Suck, tror aldrig jag kommer bli klok på det här. Det är spännande att vara mentalsjuk.